Inte jag, jag går inte sönder. Jag är av solitt material, och det ska mycket till innan jag rasar ihop. Tvärtom så mår jag rätt bra. Vi har det rätt skönt, tycker jag, där jag har min plats på köksbordet, och där hon, Marre, som jag hänger med, sitter och pluggar. Jag får en MASSA tid med henne, och även om hon kanske inte alltid uppmärksammar mig, så ser hon mig. Och hon låter mig vara med när hon har videosamtal med sin familj, det är kul. 

Däremot så går hon sönder. Det säger hon. Hon, den starka (och sköra, har jag upptäckt, men hon döljer det bra). Hon sa det igår - "jag går sönder". Och det är den här konstiga våren som gör det med henne, som äter upp henne inifrån. Det är en sak jag har lärt mig under dessa veckor, att hon behöver ha något framför sig, en konsert, en resa, familj som är på väg hit, eller hon, som är på väg till dem. Då fungerar hon bäst. Och det får gärna vara lite stressigt också, alltså att hon har flera bollar i luften, deadlines att passa. Nu, när hon har eoner av tid, när allt ställs in och helg efter helg där kalendern är tom, då är det precis som om allt stannar. 

Konstigt, tycker jag, för hon pluggar ju, och har en hel del att göra där. Men i stället för att gå all in i det, så tar det liksom stopp. Som om hon med för mycket oplanerad tid tappar styrfart. Helt. 

Jag tror inte att hon går sönder, jag tror hon kommer att fixa det här. Även om hon tycker att det är jobbigt, jag gör mitt bästa för att peppa henne. Försöker få henne att passa på att göra det hon inte hinner med i vanliga fall. Typ att gå långsamt, att ta den här tiden och reflektera över var hon befinner sig i livet, vart hon är på väg, vilket som ska bli hennes nästa steg. Det är inte helt lätt, men jag jobbar på det. Till skillnad från henne så ser jag hur många möjligheter som helst denna vår, då inget är sig likt. Jag tänker att det är en perfekt tid för att göra det hon, tydligen, inte har hunnit med på flera år. Som att hinna med våren, att inte vakna upp vid midsommar och upptäcka att den har passerat. 

Våren och våren förresten, i morse läste vi i DN att sommaren har kommit till Göteborg. Det blev ingen vinter, en lång höst övergick i en kort vår, och nu är det sommar. Enligt meteorologerna i alla fall. 

Så söndag eftermiddag, och en rastlös, halvtrasig Marre vid köksbordet. Innan kvällen ska hon ha läst två artiklar, och påbörjat skrivandet. 

Säger hon. Så jag tar på mig uppdraget, att se till att det blir gjort. När det väl är kväll så ska vi vara nöjda med dagen. Både Marre och jag. 

//Hilda.