Okey, denna rätt tuffa, positiva och till synes starka kvinna jag har hamnat hos är många gånger så rädd. För att misslyckas. Hon säger det inte högt, men jag har avslöjat henne. När jag påpekar det blir hon lätt förnärmad och försöker prata om något annat. Men det spelar ingen roll, jag har sett igenom henne. 

Till exempel det här med pluggandet. Jag vet att hon tycker det är kul, att hon är sjukt nyfiken och därför bara inte kan låta bli. När hon började den här nya kursen så läste hon, och läste, och läste. Hon fullkomligt plöjde igenom litteraturen. Kväll efter kväll. Hon fick iväg den enkät, ish, som hon sen ska analysera. Fick in svar. Och sen tog det stopp. Tvärstopp. Och jag fattade ingenting. Men i helgen så begrep jag det. Hon är rädd. Skiträdd. För att det ska bli fel, och då börjar hon inte ens. Hon är helt knäpp. När det gäller andra, då minsann talar hon om för dem att det inte är det minsta farligt att göra fel, att det är av misstagen vi utvecklas, det är av dem vi lär oss. Men när det gäller henne själv, då är hon inte alls lika klok. 

Och jag funderar verkligen över varför. I min värld så är det bara att köra på. Jag tänker att det är ju bara att skriva, hur svårt kan det vara. Sen är det bara att utveckla det skrivna. Enkelt. Men inte hon. Hon tänker, och tänker, och tänker. Stirrar i böckerna, på dataskärmen, på blocket. Och timmarna går. Om det inte vore för att jag endast är en liten åsna så skulle jag skaka om henne. Ordentligt. Jag skulle säga till henne att hon vet ju att hon kan. Och det hon inte kan det lär hon sig. Det gäller bara att träna. Det är ju så vi blir bättre på saker. 

Ja, ja. Ikväll har hon i alla fall påbörjat jobbet med att analysera breven hon har fått in. Och jag ser hur glad hon blir när hon upptäcker att hon har ett resultat som hon kommer att kunna jobba med. Tänk om hon hade börjat direkt i fredags, som var hennes första tanke. Då hade hon sluppit den där lätt jobbiga ångesten över att ha det framför sig. Så. Otroligt. Dumt. Av henne alltså. 

Jag märker ju att jag har ett mission här. Ett riktigt sådant. Med henne. Det är obekvämt, det vet jag, för henne. Men det får hon ta. För hon är ju också stark, postiv och tuff. 

//Hilda.