Marre, den här människan jag har hängt med i ett halvår är inte klok. Jag har sagt det förr, men de senate veckorna har verkligen gjort att jag är säker på min sak. Hon har ett tempo som absolut inte är normalt.

Jag ska försöka att beskriva hur hennes dagar ser ut. Först kliver hon upp astidigt, ger sig ut på en promenad innan hon duschar, äter frukost och ger sig sen av till jobbet. Vissa kvällar leder hon pass (vet inte om jag sagt det innan, men hon leder pass på Friskis & Svettis), eller tränar något annat. Om hon inte har träning så jobbar hon länge. Så oavsett så kommer hon hem sent. Äter något och sen pluggar hon, eller jobbar, eller både och. De senaste veckorna har det varit extra intensivt, en termin ska knytas ihop, samtidigt som hon planerar för nästa läsår (2020/2021, det kanske är så rektorer jobbar, men jag tycker det är lite väl tidigt att börja planera in vad som ska hända i augusti 2020 redan nu). Hon säger att hon inte har någon aptit den här tiden på året, inte konstigt, med det tempot hinner hon inte tänka på mat. Men hon äter ändå, för att hon måste. Och så far hon omkring, Uppsala, Karlstad, Västerås. Däremellan fixas det med lilla julafton för extra dottern med familj, köps julklappar som ska skickas iväg, bakas lussekatter... Jag blir trött bara jag tittar på henne. 

Nu kanske det finns någon som tänker, wow. Men jag säger bara en sak. Det är fullständigt hål i huvet att hålla på som hon gör. På riktigt. Jag fattar inte vad hon har bråttom till. För det är precis så det känns, som att hon har bråttom. Att hon är rädd att inte hinna med. Men vadå. Hon hinner väl med det hon behöver, och hon har massor med tid framför sig. Allt behöver inte göras på en och samma gång. 

Min plan redan i somras var ju att försöka få henne på bättre tankar, få henne att stanna upp och bara vara emellanåt. Jag har fullständigt misslyckats. men tänker inte ge upp. 

Och då kommer vi till min ursäkt. Jag har inte skrivit något blogginlägg på typ tre veckor, och det är helt hennes fel. Är det någon hon har prioriterat bort så är det mig. Eller inte helt. Hon har ju tagit med mig på sina utflykter, och jag får ju hänga med henne när hon pluggar och så. Men att skriva, det har vi inte gjort. Trots att hon lovade i somras att det skulle hon göra minst en timme i veckan. Så förlåt, men det är verkligen inte mitt fel. Det är helt och hållet hennes. 

Nu är det i alla fall bara fem dagar kvar, sen far vi till hennes bror utanför Uppsala. Hon säger att hon ska vara ledig, och det låter ju lovande. Sen får vi väl se när vi väl är där, hur "ledig" hon är på riktigt. 

Vi har i alla fall en rätt mysig söndag kväll nu (även om hon sitter med sin ex uppgift, datorn i knät, böcker runt om i soffan). Vi kollar Musikhjälpen, två timmar kvar av årets sändning, och till och med jag kommer att sakna det. 

Ta hand om er.

//Hilda