Jag har sällskap här, där jag har en fantastisk plats i lägenheten. På fönsterbänken i köket. Jag ser henne, Marre, när hon sitter vid köksbordet och pluggar, eller när hon sitter där och borde plugga, men gör en massa annat i stället. Sällskapet är fyra små tomtar. De kommer upp så där någon gång i mitten av november, och försvinner igen i januari. Jag tycker de kunde få hänga med mig året runt. Men där är Marre stenhård. Hon fullkomligt älskar att plocka fram julen, men så fort nyår har passerat vill hon plocka bort. Allt. Även mina tomtekompisar. Jag behöver fundera ut ett sätt att övertala henne.

 

Detta märkliga år, 2020, som fortfarande äter upp henne inifrån. Men hon har inte gått sönder, precis som jag skrev i våras. Hon går inte sönder, det blir kanske sprickor, men hon håller ihop. Hon hittar på annat. Till exempel har hon fått för sig att hon ska bada sig genom vintern. Fullkomligt galet tycker jag, men tydligen är det något som fler och fler gör. Bada sig genom vintern. Ja, ja, så varje helg badar hon. Lördag eller söndag. Igår var det svinkallt ute, +1, men hon badade och i havet var det +8, så det var väl okey. Tänker jag, som egentligen inte har en aning. Hon har inte tagit med mig än, inte för att jag tänker bada, aldrig. Jag badar inte ens när det är sommar, lite rädd är jag om mig själv. Men det skulle vara lite kul att få hänga med, sitta på klipporna och följa galenskapen. 

 

Det positiva är att badandet gör henne glad, åtminstone just då och några timmar efteråt. Det är de dagarna hon skrattar mest. Det gillar jag. 

 

Detta märkliga år. Det är precis som om hela världen är satt på någon slags paus, att inte riktigt veta. Vad får vi göra? När? Hur? Jag vet att hon, Marre, längtar efter friheten att inte behöva tänka på restriktioner. Hon vill resa. Hon vill dansa. Men hon får vänta. Som alla andra. Jag måste säga att jag är rätt glad över att vara en afkåsna detta märkliga år. Jag är inte så brydd över att världen pausat, visst det är kul att hänga med Marre på olika äventyr, men jag är nöjd så länge jag får vara med henne. På något sätt tycker jag om lugnet som omger henne, åtminstone utåt. Ta till exempel våra helger. Det är inte en massa planerat, och allt får ta tid. Känns det som i alla fall. Sen vet jag ju att hon tappar fart. Att hon, som egentligen har så mycket extra tid när allt annat stannar blir förvirrad, eller det är så jag tänker i alla fall. Förvirrad av att det är så mycket tid som inte är planerad. 

 

Hon är märklig hon med, inte bara detta år. Jag skulle vilja förstå hur hon tänker. Hon är liksom alltid på väg, men frågan är om hon ens själv vet vart. Om ett halvår är planen att hon ska vara klar med sin master, och hon börjar redan fundera över vad hon ska göra sen. Jag menar, i stället för att bara chilla efter det. Ständigt detta, hundra saker på gång samtidigt. En till sak, hon tog på sig ytterligare ett pass att leda (hon leder pass på Friskis & Svettis, ifall jag inte nämnt det tidigare). Hon säger, att "jag har i alla fall inget särskilt för mig dessa tider, så jag kan lika gärna köra ett pass till". 

 

Det kanske är så att alla blir lite konstiga i en pandemi, alltså alla människor. När ingenting är som vanligt så kanske det är så att människor tappar sina kompasser, att de behöver ha, liksom, en tydlighet. I allt, i livet. Att det finns en början, ett slut, en väg. Sen kan slutet flyttas, vägen förändras, men när det är som nu. När ingen vet. Även om det pratas om vaccin, så är det frågor som kommer. Det finns dem som är oroliga över om det är säkert att vaccinera sig, oroliga över biverkningar. Kommer det att räcka med att alla vaccinerar sig, en gång, eller behövs det att man ska vaccinera sig flera gånger. Kommer det att vara säkert att resa. Till sommaren? Hösten? Nästa år? 

 

Jag fattar ju att det finns en oro när det handlar om att inte kunna träffa familj och vänner, typ nu när smittans spridning ökar. Men oro känns inte som en konstruktiv känsla. Fast vad vet jag, jag är ju bara en afkåsna. 

 

Som sitter här i fönstret, med mina tomtekompisar och tycker att livet är rätt bra ändå. 

 

//Hilda.